Del 9. Där jag skriver lite om mitt supande.

Så jag har funderat på det här ett tag nu. Vad har egentligen alkoholen för roll i mitt liv?

Den är nog ganska så viktig. Åtminstone som en del av den sociala interaktionen med andra människor på min fritid. Inte för att jag är så blyg att jag måste ha den för att kunna prata med personer som jag inte känner så väl. Visst hjälper det i dessa situationer och visst kan jag vara ganska så blyg eller i alla fall lite tillbakadragen ibland. Men jag menar snarare att det är så många gånger som drickandet är förväntat som en del av umgänget. Kanske inte som huvudattraktion men som den väsentlig del av bakgrunden.

Mitt problem med detta är att jag har lite svårt att kontrollera mitt drickande. Statistiskt sett borde inte detta vara så överraskande, på stan såg jag nämligen häromdagen en lapp (okej, kanske inte den bästa av källor) som påstod att en tredjedel av studenterna här i stan låg i riskzonen för att börja missbruka alkohol. Nu är det inte så att jag riktigt känner att alkoholismen står och stampar i farstun, jag känner inget större sug efter drycken dagligen och dricker nästan aldrig ensam. Så min kontroll, eller snarare brist på densamma, handlar mer om mängden än ett egentligt beroende, hittills. Måste bara inflika att min analys av mig själv här känns både konstig och sund. Att själv misstänka att man har ett problem borde väl vara positivt på nåt sätt?

Vart jag försöker komma är till konstaterandet att jag tröttnat på att jag brukar bli för full. Jag har lite svårt att greppa det här om att man visst kan festa en kväll utan att behöva bli full. Det känns som att man då går in i det lite med halvmesyrer. Problemet är bara att när jag är full så händer det att jag gör saker som jag egentligen inte vill stå för. Men det är ju ett jävla skitsnack.

Eftersom jag har sett den här tendensen hos mig så kan jag ju inte spela så förvånad över att jag gör mig själv besviken. Om jag inte skulle vilja hamna i den situationen så skulle jag kunna minska risken genom att hoppa drickandet. Det är ju faktiskt bara upp till mig, jag förlorade tron på grupptryck när högstadiet misslyckades katastrofalt genom att inte få mig att börja röka.

Men om det är upp till mig, och jag på sätt och vis vill sluta eller i alla fall förändra mitt drickande, men inte gjort det än ... låter inte det som ett slags negativt beroende? Vet inte riktigt hur jag ska fortsätta efter den upplyftande insikten. Jag ska se vad jag kan göra åt saken, återkommer kanske med hur det gått.

Ok, för att göra det här inlägget ännu mer osammanhängande så tänkte jag skriva lite om serier. Just nu läser jag om Watchmen. Den är till och med bättre än vad jag kom ihåg, och jag kom ihåg den som en av de bästa jag läst. Om ett år ungefär kommer filmatiseringen ut, hittills är det väldigt oklart om den kommer suga eller duga. Vill man vara cool är det nog ändå bäst att läsa den innan allmänheten får reda på att den existerar.