Del 9. Där jag skriver lite om mitt supande.

Så jag har funderat på det här ett tag nu. Vad har egentligen alkoholen för roll i mitt liv?

Den är nog ganska så viktig. Åtminstone som en del av den sociala interaktionen med andra människor på min fritid. Inte för att jag är så blyg att jag måste ha den för att kunna prata med personer som jag inte känner så väl. Visst hjälper det i dessa situationer och visst kan jag vara ganska så blyg eller i alla fall lite tillbakadragen ibland. Men jag menar snarare att det är så många gånger som drickandet är förväntat som en del av umgänget. Kanske inte som huvudattraktion men som den väsentlig del av bakgrunden.

Mitt problem med detta är att jag har lite svårt att kontrollera mitt drickande. Statistiskt sett borde inte detta vara så överraskande, på stan såg jag nämligen häromdagen en lapp (okej, kanske inte den bästa av källor) som påstod att en tredjedel av studenterna här i stan låg i riskzonen för att börja missbruka alkohol. Nu är det inte så att jag riktigt känner att alkoholismen står och stampar i farstun, jag känner inget större sug efter drycken dagligen och dricker nästan aldrig ensam. Så min kontroll, eller snarare brist på densamma, handlar mer om mängden än ett egentligt beroende, hittills. Måste bara inflika att min analys av mig själv här känns både konstig och sund. Att själv misstänka att man har ett problem borde väl vara positivt på nåt sätt?

Vart jag försöker komma är till konstaterandet att jag tröttnat på att jag brukar bli för full. Jag har lite svårt att greppa det här om att man visst kan festa en kväll utan att behöva bli full. Det känns som att man då går in i det lite med halvmesyrer. Problemet är bara att när jag är full så händer det att jag gör saker som jag egentligen inte vill stå för. Men det är ju ett jävla skitsnack.

Eftersom jag har sett den här tendensen hos mig så kan jag ju inte spela så förvånad över att jag gör mig själv besviken. Om jag inte skulle vilja hamna i den situationen så skulle jag kunna minska risken genom att hoppa drickandet. Det är ju faktiskt bara upp till mig, jag förlorade tron på grupptryck när högstadiet misslyckades katastrofalt genom att inte få mig att börja röka.

Men om det är upp till mig, och jag på sätt och vis vill sluta eller i alla fall förändra mitt drickande, men inte gjort det än ... låter inte det som ett slags negativt beroende? Vet inte riktigt hur jag ska fortsätta efter den upplyftande insikten. Jag ska se vad jag kan göra åt saken, återkommer kanske med hur det gått.

Ok, för att göra det här inlägget ännu mer osammanhängande så tänkte jag skriva lite om serier. Just nu läser jag om Watchmen. Den är till och med bättre än vad jag kom ihåg, och jag kom ihåg den som en av de bästa jag läst. Om ett år ungefär kommer filmatiseringen ut, hittills är det väldigt oklart om den kommer suga eller duga. Vill man vara cool är det nog ändå bäst att läsa den innan allmänheten får reda på att den existerar.

Del 8. Där jag återvänder mest för sakens skull och länkar till en sak jag gillar.

Titeln är nästan lite för innehållsrik. Vet knappt var jag behöver skriva för att ytterligare förklara vad jag sysslar med. Har inte bloggat på länge, men har knappast varit helt upptagen. Sen sist har jag läst serier i solen, jobbat/diskat, plockat ut min examen (oroa dig inte jag fortsätter nog ändå plugga några år till) och spelat Zelda förstås.

Nu ska jag inte skriva så mycket längre.

Läst: En hel del men viktigast har varit sista delen av Y: The Last Man (fruktansvärt bra, jag kunde inte sluta gråta) och utkastet till Alan Moores aldrig fullbordade Twilight of the Superheroes (för att fatta mig kort: imponerande).

Lyssnat på: Mest ploj musik faktiskt. Som Flight of the Conchords men även en del "wizard rock" (band som enbart skriver låtar om Harry Potter och hans värld), favvolåten inom genren hittills är The Parselmouths med Ask Me to the Yule Ball.

Bäst: Sparken på 1:09 i videon till Adeles Chasing Pavement.

Fler misstag och funderingar återkommer i nya episoder på den här sidan. Nån gång.

En annorlunda frukost

Denna morgon har bjudit på ett långbord med läckerheter som Bisolvon, Ipren, Clarityn och Flutide Nasal. Munnen vattnas vid tanken på den Läkerol som väntar som efterrätt. Jag mår alltså inte så bra idag.

Denna gång fysiskt. Ännu mer specifikt tror jag att det är pollenrelaterat.

Trist att det inte blir nåt roligare när jag skriver för första gången. Det är för att alla kul formuleringar går in i min B-uppsats. Har alltid ansett att jag måste få ha lite roligt även när jag gör något lite tråkigt.

Nu efterrätt.

Mer nyheter från ingenstans

Idag skulle jag vilja tänka på det här med tiden och förändring och sånt. En kortsammanfattning skulle nog vara: mycket tid, lite förändring och drösvis med sånt i alla dess färger och former.

Ibland så ser jag mig själv och undrar när jag egentligen blev som jag är. Ett nytaget kort föreställande mig skulle jag ha svårt att placera in i min historia. Det skulle passa in ganska bra när som helst de senaste nio åren. Ingen idé att att avrunda till de senaste tio åren, det skulle inte spegla verkligheten.

Det här med verkligheten är ganska så kul. Utan att ge mig in i en amatörfilosofisk och dåligt argumenterad förklaring av min troslära så kan jag bara säga att åtminstone min verklighet är subjektiv. Vad jag förväntar mig formar vad ser och vad jag ser formar vad jag senare förväntar mig. Evigt kretslopp eller nedåt gående spiral?


Jag vet att jag tidigare skrivit att jag inte trott mig förändras så mycket men jag börjar bli mer och mer övertygad om att det är fel. Min pappa sa idag att jag verkade ha lärt mig något. Ganska nöjd över det. Bara fyra år på universitetet och redan lärt sig något. Inte illa pinkat för en trähäst. (Föregående mening uppstod mest för att jag redan hade min far i tankarna.)

Hur var det nu med tiden då? Har man få fasta hållpunkter i sitt liv och vardag så blir tiden också lite subjektiv. Nu menar jag dock inte på det goa sättet som att man kan ta sovmorgon varje dag. Snarare på det viset att helt plötsligt sitter man där och inser att en arbetsdag som jag trott var över uppenbarligen inte ens har börjat.

Så här släpper jag burken och går tillbaks till saltgruvan.

Någonting är ruttet

Jag har varit sjuk hela helgen. Mest suttit inne framför burken. I och för sig är inte det en så stor skillnad mot en frisk period i mitt liv. Den här gången hade jag dock inte mycket till val.

Försökte mig på att ignorera mina krämpor och tog en promenad igår kväll. Gött som fan var det att komma ut i solen för första gången på ett par dygn. Gick bort till en damm/pöl/vattensamling en bit bort och satte mig på en bänk för att njuta och betrakta. Det är en sån där sysselsättning som låter fint när man beskriver det men egentligen så tröttnar i alla fall jag på det ganska snabbt. Går inte att fokusera på stilla, kluckande vatten så länge och tankarna for iväg mot hyreshusen och kullarna runt omkring. Mot dessa studsade de snart och kom tillbaka till mig utan särskilt mycket ny information. I såna här situationer så kan jag börja fundera på om jag inte borde vika mig och skaffa någon slags musikspelare att stoppa i öronen. Det skrämmer mig dock för tänk om ljuden får mig att sluta tänka?

Visst har jag ovan påpekat att jag just där inte tänkte särskilt intressant alls och förlusten av den stunden skulle inte varit så negativ. Men alla andra stunder. Jag försöker ibland påstå att jag tänker en hel del och att jag på detta sätt kan underhålla mig själv under en promenad, resa eller annat tillfälle när jag kan se människor runt omkring mig ploppa in lurar i öronen. Det här är ett ämne som jag diskuterat en del med en vän under våren. Det brukar alltid sluta i att vi glider lite från ämnet och konstaterar att jag tänker och hon fantiserar. Ytterst otillfredställande eftersom vi inte kan definiera skillnaden men inser att jag vill fantisera och hon vill tänka.

Om jag hoppar lite bakåt så insåg jag på min bänk att jag inte alls var tillräckligt frisk för att promenera och njuta av solen. Köttet är svagt och hindrar tanken från att göra det den vill. På svajiga ben gick jag hem och sjönk ned framför Lars Noréns "Hamlet". Nu har jag inte direkt tänkt att jag skulle recensera så mycket kultur på den här sidan, snarare bara babbla om vad jag tänker på. Å just nu råkar jag tänka på Hamlet. Ska fatta mig kort: jag uppskattade den. Den hade många behållningar, kul kostymer och att det bara var sju skådespelare som ändå gjorde alla roller. Det negativa var väl att jag tror att rollbytena kan ha varit förvirrande om man inte känt till texten och att jag inte alls gillade bildproducentens eller eftertextsmakarens hantverk.

Nu vill jag bli frisk igen. Den här dagen har dock redan börjat bra eftersom jag redan läst en kul intervju. Tänkte faktiskt tillägna den bloggens första länk. Så om du tror att du får ut något av att läsa en föredetta sexarbetare diskutera feminism, sex och zen, klicka här.

Fortfarande förvirrad

Det kan hända så mycket på en dag. Turer hit och dit. Först är det av, sen är det lite på, sen är det fett av. Känns kanske som att jag håller inne med lite väl många detaljer ibland. Ja, ja det kan nog inte hjälpas just nu. Mandeln ber mig om bokföringstips samtidigt som jag försöker vara abstrakt, å full. Relationer är inte lätt men de är fan värda allt.

Dagen har spenderats i dekadensens tecken. Inga överraskningar där. Även fast jag försöker skryta med mitt vilda liv finns det fortfarande så många vanliga ting i samhället som fyller mig med rädsla och skam. Det är det där med relationer som kryper fram igen. Trots strida strömmar åt diverse håll så är min ståndpunkt klar.

Relationer är inte lätt men de är fan värda allt.

Vanligt vid samtals slut

Jag vet inte riktigt men jag tror att idag var en av de allra först riktigt härliga vårdagarna här. Anledningen till att jag inte riktigt vet är att jag varit inomhus, fjärran från fönster, och jobbat hela dagen. Eller nu har jag ju uppenbarligen slutat men då sätter jag mig vid datorn och bloggar istället. Ordet som beskriver mig är livsnjutare.

Kände att det nästa var min plikt att skriva igen eftersom det gått ett par dar sen sist. En källa som vill vara anonym har informerat mig om att en känd flicktidning skrev tips om hur man bloggar bra. Själv har jag inte läst artikeln eller riktigt memorerat referatet men jag tror att en av de viktigaste elementen var att man skulle skriva ofta. Problemet med det är att jag då måste ha något intressant att skriva om. Känner mig lite tveksam om att det räcker med att filosofera kring bloggandet i sig. Den här bloggen är kanske för ung för att börja debattera sig själv ur ett metaperspektiv. Eller för den delen bara att skriva om sig själv i tredje person. För att förtjäna sån lyx måste den nog fyllas med massor av mer spännande innehåll. Nu känns det lite töntigt igen att använda tredje person. Det här är inget ting som skapar sig själv, det är bara killen på bilden i övre högra hörnet (alltså jag) som sätter sig vid sin burk och skriver av sig det första och mesta som dyker upp i hans (alltså mina) förvirrade tankar.

Nog abstraktion, och nog med fina ord, tillbaks till den hårda, kalla verkligheten. Jag har alltså jobbat idag. Det märks mest på att jag har ont i ryggen. Ska nog ut och hitta en gren eller stång eller nåt att hänga i och skaka ryggraden rak. Mitt jobb är stressigt, varm och fuktigt. Det resulterar i att jag inte brukar lufta blommor när jag kommer hem. Tristast med det är jag ibland är så seg när jag kommer hem att jag inte orkar duscha direkt. Så då går jag bara runt, eller egentligen sitter jag mest, och känner mig sunkig och blir sur på mig själv. Begreppet som som beskriver det där är i-landsproblem.

Nu har jag dock duschat. Men nog om mina intimhygien.

Den här kvällen ska spenderas i studion och spela in en trailer. Det kommer gå skitbra. Måste bara skärpa till mig lite.