Någonting är ruttet

Jag har varit sjuk hela helgen. Mest suttit inne framför burken. I och för sig är inte det en så stor skillnad mot en frisk period i mitt liv. Den här gången hade jag dock inte mycket till val.

Försökte mig på att ignorera mina krämpor och tog en promenad igår kväll. Gött som fan var det att komma ut i solen för första gången på ett par dygn. Gick bort till en damm/pöl/vattensamling en bit bort och satte mig på en bänk för att njuta och betrakta. Det är en sån där sysselsättning som låter fint när man beskriver det men egentligen så tröttnar i alla fall jag på det ganska snabbt. Går inte att fokusera på stilla, kluckande vatten så länge och tankarna for iväg mot hyreshusen och kullarna runt omkring. Mot dessa studsade de snart och kom tillbaka till mig utan särskilt mycket ny information. I såna här situationer så kan jag börja fundera på om jag inte borde vika mig och skaffa någon slags musikspelare att stoppa i öronen. Det skrämmer mig dock för tänk om ljuden får mig att sluta tänka?

Visst har jag ovan påpekat att jag just där inte tänkte särskilt intressant alls och förlusten av den stunden skulle inte varit så negativ. Men alla andra stunder. Jag försöker ibland påstå att jag tänker en hel del och att jag på detta sätt kan underhålla mig själv under en promenad, resa eller annat tillfälle när jag kan se människor runt omkring mig ploppa in lurar i öronen. Det här är ett ämne som jag diskuterat en del med en vän under våren. Det brukar alltid sluta i att vi glider lite från ämnet och konstaterar att jag tänker och hon fantiserar. Ytterst otillfredställande eftersom vi inte kan definiera skillnaden men inser att jag vill fantisera och hon vill tänka.

Om jag hoppar lite bakåt så insåg jag på min bänk att jag inte alls var tillräckligt frisk för att promenera och njuta av solen. Köttet är svagt och hindrar tanken från att göra det den vill. På svajiga ben gick jag hem och sjönk ned framför Lars Noréns "Hamlet". Nu har jag inte direkt tänkt att jag skulle recensera så mycket kultur på den här sidan, snarare bara babbla om vad jag tänker på. Å just nu råkar jag tänka på Hamlet. Ska fatta mig kort: jag uppskattade den. Den hade många behållningar, kul kostymer och att det bara var sju skådespelare som ändå gjorde alla roller. Det negativa var väl att jag tror att rollbytena kan ha varit förvirrande om man inte känt till texten och att jag inte alls gillade bildproducentens eller eftertextsmakarens hantverk.

Nu vill jag bli frisk igen. Den här dagen har dock redan börjat bra eftersom jag redan läst en kul intervju. Tänkte faktiskt tillägna den bloggens första länk. Så om du tror att du får ut något av att läsa en föredetta sexarbetare diskutera feminism, sex och zen, klicka här.

Fortfarande förvirrad

Det kan hända så mycket på en dag. Turer hit och dit. Först är det av, sen är det lite på, sen är det fett av. Känns kanske som att jag håller inne med lite väl många detaljer ibland. Ja, ja det kan nog inte hjälpas just nu. Mandeln ber mig om bokföringstips samtidigt som jag försöker vara abstrakt, å full. Relationer är inte lätt men de är fan värda allt.

Dagen har spenderats i dekadensens tecken. Inga överraskningar där. Även fast jag försöker skryta med mitt vilda liv finns det fortfarande så många vanliga ting i samhället som fyller mig med rädsla och skam. Det är det där med relationer som kryper fram igen. Trots strida strömmar åt diverse håll så är min ståndpunkt klar.

Relationer är inte lätt men de är fan värda allt.

Vanligt vid samtals slut

Jag vet inte riktigt men jag tror att idag var en av de allra först riktigt härliga vårdagarna här. Anledningen till att jag inte riktigt vet är att jag varit inomhus, fjärran från fönster, och jobbat hela dagen. Eller nu har jag ju uppenbarligen slutat men då sätter jag mig vid datorn och bloggar istället. Ordet som beskriver mig är livsnjutare.

Kände att det nästa var min plikt att skriva igen eftersom det gått ett par dar sen sist. En källa som vill vara anonym har informerat mig om att en känd flicktidning skrev tips om hur man bloggar bra. Själv har jag inte läst artikeln eller riktigt memorerat referatet men jag tror att en av de viktigaste elementen var att man skulle skriva ofta. Problemet med det är att jag då måste ha något intressant att skriva om. Känner mig lite tveksam om att det räcker med att filosofera kring bloggandet i sig. Den här bloggen är kanske för ung för att börja debattera sig själv ur ett metaperspektiv. Eller för den delen bara att skriva om sig själv i tredje person. För att förtjäna sån lyx måste den nog fyllas med massor av mer spännande innehåll. Nu känns det lite töntigt igen att använda tredje person. Det här är inget ting som skapar sig själv, det är bara killen på bilden i övre högra hörnet (alltså jag) som sätter sig vid sin burk och skriver av sig det första och mesta som dyker upp i hans (alltså mina) förvirrade tankar.

Nog abstraktion, och nog med fina ord, tillbaks till den hårda, kalla verkligheten. Jag har alltså jobbat idag. Det märks mest på att jag har ont i ryggen. Ska nog ut och hitta en gren eller stång eller nåt att hänga i och skaka ryggraden rak. Mitt jobb är stressigt, varm och fuktigt. Det resulterar i att jag inte brukar lufta blommor när jag kommer hem. Tristast med det är jag ibland är så seg när jag kommer hem att jag inte orkar duscha direkt. Så då går jag bara runt, eller egentligen sitter jag mest, och känner mig sunkig och blir sur på mig själv. Begreppet som som beskriver det där är i-landsproblem.

Nu har jag dock duschat. Men nog om mina intimhygien.

Den här kvällen ska spenderas i studion och spela in en trailer. Det kommer gå skitbra. Måste bara skärpa till mig lite.

Små tankar med abrupta slut

På sista tiden har delar av min omgiving fått mig att känna mig liten. Inte på det nedvärderande kränkande sättet utan mer som att jag är osnuten och omogen.

Vilket kanske inte är så långt från sanningen. Har inte fått den där vuxna smaken än eller andra ålderstecken. Förstår mig fortfarande varken på kaffe, oliver eller hjortronsylt. När människor runt om kring mig visar att de kan ta ansvar för whatever eller smälla ihop en brakmiddag utan receptbok så känner jag att det inte verkar som det hänt så mycket med mig sen jag var femton.

Soundtracket och kostymen känns ungefär som de samma. Visst har kulissen förändrats men det är väl minst sagt sekundärt i detta skådespel. För X antal år sedan filosoferade jag med någon (minns inte ens vem, så går det när man fokuserar på sina egna ord) om att vi nått toppen av våran utveckling. Vi var så smarta och så utvecklade som vi någonsin skulle bli. Vi visste redan allt värt att veta. Det enda som skulle förändras från den dagen framåt i våra liv var att vi skulle bli fulare med åren.

Idag skulle jag vilja revidera den teorin en aning. Visst har jag kanske blivit lite fulare, hon är dock fortfarande vacker (nu tror jag att jag minns vem det var). Däremot så har jag faktiskt lärt mig nya saker, utvecklats och till och med blivit en bättre person än vad jag var då. När jag skriver "lärt mig nya saker" så syftar jag förstås inte på fakta utan snarare på djupare kosmiska och komiska insikter om hur universum och dess invånare fungerar. Bara det senaste året har innehållit massor av spännande förändringar.

Fast jag vet inte. Känner mig kluven om jag verkligen har utvecklats eller om jag fortfarande är densamma. Jag var ganska så nöjd med mig själv vid femton så det känns inte som det gör så mycket om det inte hänt så mycket.

...

Mitt skrivande blev plötsligt avbrutet av en fantastisk fröken som ringde upp och citerade Nina Björk i örat på mig i tre minuter. Detta rubbade mina tankebanor en smula så det känns lika bra att avsluta det här inlägget, även fast jag kanske inte kom fram till så mycket.
(Detta är inget pretantiöst försök att peka på hur intellektuella mina vänner är utan det hände faktiskt. Jag är förvirrad både över själva samtalet och innehållet.)

Det här borde jag ha skrivit i söndags.

Kanske inte just den meningen utan snarare mitt första blogginlägg.

Nu när bloggandets våg svep igenom medie-Sverige och nu börjat ses ned på igen så har jag blivit än mer sugen på att testa själv. En god vän har även tjatat på mig om att jag ska börja så jag kan inte heller bortse från grupptryckets förföriska inflytande. Efter många tankar hit och dit så har jag nu äntligen fått tummen ur och börjat.

Men jag borde ha gjort det i söndags.

Det var en bättre dag att börja rent innehållsmässigt. För det första så befann jag mig i mitt föräldrahem, den oemotsägliga källan som allt det som utgör mitt jag kommer ifrån. Det är ju en dramaturgisk klassiker att faktiskt börja från början. För det andra hade jag såna fina små anekdoter färska från helgen som skulle kunnat fungera som pittoreska inlägg som verkat ge både mitt liv och min blogg en mening. Nu känns samma anekdoter inte lika färska så jag hoppar över dem. Det enda ämnet som jag vet att jag definitivt kommer att återkomma till är bastubadandet. Den som väntar på nåt gott bla bla bla.

Funderar på om jag borde presentera mig själv närmare eller kanske förklara någon slags plan över det kommande innehållet i den här text-tjosan-blogg-grejen. (Har redan börjat känna mig osäker på vad jag ska kalla det hel: därav det innovativa uttrycket text-tjosan-blogg-grejen.)

Näe, det kan nog vänta. Det är ändå dags att ge sig ut på dagens äventyr.